Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Det hände nåt i Norge, en bomb smällde i Oslo, nån sköt i Utøya... Jag hade annat för mig, det hamnade långt ute i mina tankars periferi.

Idag läser jag lite mer om det, och jag ryser, hela grejen är obegriplig. Till att börja med ett väldigt tänkvärt inlägg av Rick Falkvinge, och där hade jag inte så himla mycket att tillägga...

Next — who is so cold that they put a huge bomb in a European capital as a diversion?

Once on Utøya, who can be so cold that he calls teenagers over one by one on a small island, while dressed in a police uniform, just to shoot them in cold blood?

[...]

I have no words.

Snart efter fick jag syn på artiklar(1) som bekräftade det Rick hade kommit fram till.

Naturligtvis hade en del yrat om muslimer, det ryktas om att diskussionerna gick heta på Flashback...

Men ärligt talat, jag har ingen lust att yla om det här så mycket mer. I en sån här stund är det kärlek och medmänsklighet som borde framtonas, inget annat. Det hela är först och främst en tragedi.

Offentlighetsprincipen vi har i Sverige (inte mindre än i vår grundlag!) är en av de saker jag brukar framhålla med viss stolthet när jag vill säga något gott om hur Sverige fungerar. Offentligheten är en bra sak, det är en öppenhet mellan myndigheten och folket, det ger gemene man insyn i beslut som ju trots allt påverkar våra liv.

Nu verkar det som att den principen kan vara hotad av direktiv som kommer från EU, om man ser till en tendens att vilja hemlighålla diverse dokument, även sånt som inte faktiskt behöver det. Så tolkar jag i varje fall den här artikeln (via Henrik-Alexandersson.se).

Man får väl se hur det blir med det där, om det införs den nivån på sekretess som det här verkar innebär så lär man få ändra grundlagen, och det görs inte i en handvändning, och jag törs fortfarande tro att vi har en del kloka i riksdagen (fast med tanke på att jag både skurk- och idiotförklarat nuvarande regering så har jag farhågor om annat).

Jahaja, det här har jag väntat på sen jag skrev senast i ämnet... för ärligt talat kändes det här inte så himla svårt att tänka sig ett rävspel och en cynism av större mått när man ser till hur regeringen med Reinfeldt i spetsen talar om ödmjukhet gentemot de som drabbas, men i grunden bara fortsätter på samma spår. Den s.k. "ödmjukheten" har allt mer uppenbart varit ett tomt ord man använde för att tona ned alla protester.

Min känsla om regeringen Reinfeldt idag? Skurkar! Jääääävla skurkar! Jag hoppas det här leder till en misstroendeförklaring och nyval. Orka vänta i 3 år till, liksom!

Så väldigt klockrent skrivet. (även publicerat i DN)

Egentligen skulle jag kunna skriva en hel del i ämnet, men det känns inte som att det behövs, det får stå för sig själv i sin vältalighet.

Det är inte utan att jag förundras över de ändringar som just nu genomförs i sjukförsäkringssystemet. Enligt den här artikeln så ska läkare inte få bedöma arbetsförmåga från och med årsskiftet, utan det ska Försäkringskassans utredare ta hand om istället.

Nu har vi haft en utveckling där Försäkringskassan har kört över läkarnas bedömningar, och vi har fått ta del av en del tragedier som följd. Det får mig att undra om Försäkringskassan har kompetensen eller kapaciteten att ta över arbetsförmågebedömningarna.

Ärligt talat, jag är starkt tveksam till den här sortens ändringar. Många tror att den styrs av en politisk agenda mycket mer än om en vilja att göra förändringar till det bättre, och jag är benägen att tro detsamma. Antingen det, eller ren och skär idioti. Vilket som är mest skrämmande har jag svårt att säga något om.

Jag har länge suttit på kammarn och förfärats över hur personer med svår sjukdom och svåra skador behandlas via försäkringskassan. Dock har jag inte specifikt kunnat gnälla på er, eftersom det finns en del belägg för att det var regeringen pre-2006 som tänkt ut det, så jag har hållit käft.

Nu precis läste jag det här, att amputerade (och andra med liknande skador, bara de har två ben att stå på) blir drabbade på ett vis som känns helt random, och jag kan inte längre hålla käft.

Vad är det för idioter som sitter där och bestämmer sig för att genomföra sånt här, uppenbarligen inte att se till omständigheterna? Hur tänker ni, eller är det som jag misstänker, att ni inte tänker alls?

Jag har inte valt er, och just för stunden är jag glad för det, för det skulle inte finnas någon ände på den skam jag skulle känna!

Jag har funderat mycket och länge på en av de detaljerna inom svensk politik och samhälle de senaste fyra åren man hört en hel del om; den omtalade ändringen i attityd hos försäkringskassan och alla historier om den hårdföra utförsäkringen av tusentals.

Jag förstår vad som ligger bakom dessa hårda nypor; Jakten på fuskarna, på de som skor sig på systemet och skattebetalarna, på de lata. Det tråkiga är, dock, hur pass hårt det slår mot de som faktiskt behöver systemet, på de riktigt sjuka som drabbas för den ena saken eller den andra. Med blir då inte den resulterande tankegången "du är skyldig tills motsattsen har bevisats"?

En väldigt viktig fråga för mig är, vad är viktigast, att vi får tag på alla fuskare (och oj hoppsan, en drös riktigt sjuka åker på en nit, aj vad synd!) eller att vi tar god hand om våra medmänniskor, även de som inte klarar av ett regelrätt arbete (och oj hoppsan, några fuskare man inte fick tag på gled med!)?
Självklart skulle nog de flesta tycka att det vore jättebra om vi kunde ta det vi uppfattar som positivt från båda ändar av frågan, om vi som samhälle kunde ta hand om alla våra medmänniskor på ett bra och människovärdigt vis och samtidigt kunde fånga precis alla som faktiskt fuskar... men hittills får man nog betrakta det som en utopi, ingen verkar ha kommit på något som alla tycker fungerar, och då får man nog ta och välja var man lägger den största vikten.

I funderingar runt detta har ett citat ekat i min skalle, jag återger det här:

Any society, any nation, can be judged on the basis of how it treats its weakest members ; the last, the least, the littlest.

För mig är det en väldigt viktig tankegång, och en som styr mitt val. I valet mellan att fokusera på mina medmänniskor och deras välmående, ända till den svagaste, och jakten på de som fuskar så lägger jag största vikten på mina medmänniskor och deras välmående.

Jag ser affischerna i tunnelbanan och blir mest ledsen.
Jag ser LO's kampanj där de pekar på alla personer i det blå blocket som är fel och de hos sossarna som är så bra, och jag tycker mest det är tråkigt med den sortens vi-mot-dem-tänk och små försök till smutskastning.
Jag ser SD's senaste kampanjsnutt med pensionären som blir omsprungen av kvinnor i burka, meddelandet är så otroligt övertydligt, och så förbannat trångsynt och smalspårigt så jag inte kan se bärigheten.
Jag ser PP's film om staten som kontrollerande informationsorgan, och mot slutet kommer orden "Vi väljer ansvar, framför frihet?" med en klar antydan att PP väler tvärtom, eller hur var det menat att tolkas?

Nidbilder och smutskastning är vad jag sett mest hittills, jag blir trött på spektaklet innan jag ens har börjat titta på riktigt.

Jag vill inte veta vad ni tycker andra gör fel! Jag vill inte ha era nidbilder om ni liten enskild jävla detalj som får fylla upp hela min tillvaro för en stund, jag skiter i om folk tycker den är sann eller inte, för hela spektaklet är så fruktansvärt substanslöst!

Ge mig substans! Ge mig er vision i stort, inte en massa löften om löner, skatter och andra smådetaljer lyfta ur sitt sammanhang! Ge mig ert valprogram, inte en liten broschyr med slagord som inte säger mig mer än att ni tar mig för en idiot!

Politik brukar jag faktiskt tycka om, vad man än kan tro. Men just under valtider visar nog de flesta partier och politiker sina värsta sidor, och det kanske är bra, men mig ger det verkligen ingen tilltro.

Helst vill jag att valet är över.

Så stod det, i svart på gult i bakrutan på en äldre Volvo, silvergrå 245:a tror jag det var. '666' stod det i vitt i en annan ruta, 'PSYCHO' stod det i ett par andra... ett par stora kuber med sydstatsflaggan på hängde i backspegeln, föraren var prydd med en keps som i princip utgjordes av samma flagga...

Något jag funderar på är att många som jag känner skulle titulera den här sortens människor som 'pack'... innebär det att de har utvisat sig själva? Snacka om självmål!

Det finns en del saker som egentligen mest rör sånt som sker i Sverige, och jag har länge funderat på att börja blogga lite mer allmänt inom den ramen, och då på svenska.

Sagt och gjort, här kommer jag att tycka en del på lite olika sätt. Vet inte riktigt ännu hur det blir med stilen, kanske blir det lite mer åt det uppkäftiga hållet (har jag ett behov att låta bågot sådant komma fram måntro? Kanske det ja...), kanske inte. Kanske kommer det bara att variera med tiden. Vi får väl se...

Jag vet att folk kommer att fråga mig hur man kommenterar... jag ska slå på det så snart jag tycker att det är tillräckligt säkert och så. Hav tålamod