Jag har funderat mycket och länge på en av de detaljerna inom svensk politik och samhälle de senaste fyra åren man hört en hel del om; den omtalade ändringen i attityd hos försäkringskassan och alla historier om den hårdföra utförsäkringen av tusentals.

Jag förstår vad som ligger bakom dessa hårda nypor; Jakten på fuskarna, på de som skor sig på systemet och skattebetalarna, på de lata. Det tråkiga är, dock, hur pass hårt det slår mot de som faktiskt behöver systemet, på de riktigt sjuka som drabbas för den ena saken eller den andra. Med blir då inte den resulterande tankegången "du är skyldig tills motsattsen har bevisats"?

En väldigt viktig fråga för mig är, vad är viktigast, att vi får tag på alla fuskare (och oj hoppsan, en drös riktigt sjuka åker på en nit, aj vad synd!) eller att vi tar god hand om våra medmänniskor, även de som inte klarar av ett regelrätt arbete (och oj hoppsan, några fuskare man inte fick tag på gled med!)?
Självklart skulle nog de flesta tycka att det vore jättebra om vi kunde ta det vi uppfattar som positivt från båda ändar av frågan, om vi som samhälle kunde ta hand om alla våra medmänniskor på ett bra och människovärdigt vis och samtidigt kunde fånga precis alla som faktiskt fuskar... men hittills får man nog betrakta det som en utopi, ingen verkar ha kommit på något som alla tycker fungerar, och då får man nog ta och välja var man lägger den största vikten.

I funderingar runt detta har ett citat ekat i min skalle, jag återger det här:

Any society, any nation, can be judged on the basis of how it treats its weakest members ; the last, the least, the littlest.

För mig är det en väldigt viktig tankegång, och en som styr mitt val. I valet mellan att fokusera på mina medmänniskor och deras välmående, ända till den svagaste, och jakten på de som fuskar så lägger jag största vikten på mina medmänniskor och deras välmående.